Debussy concerts
© 2005 Julia Mustonen
Claude Debussy (1862-1918)
Claude Debussy var en av Frankrikes mest betydelsefulla tonsättare, och sin tids viktigaste kompositör för piano sedan Chopin och Liszt.
Han levde och verkade runt förra sekelskiftet i Paris, som vid den tiden var besatt av att blanda alla konstformer med varandra. Konstnärer och författare talade om poesi som musik, klang som färg, och målningar som symfonier. I Debussys musik kan man definitivt höra att han var en man av sin tid. Hans musik väcker alla sinnen och fantasin, och når ibland sådan färgrikedom att den nästan blir synlig. Plötsligt börjar man uppleva hur toner och klanger återskapar mästerverk av impressionismens stora konstnärer, Monet, Degas, van Gogh och Gauguin. Eller så känner man hur musiken förvandlas till en illustration av fransk poesi, och kan höra sensuella verser av Baudelaire, Verlaine och Mallarmé. Ibland tar han med lyssnaren på cirkus, till orienten eller till barnens värld, vilken var inspirerad av hans lilla dotter Chou-Chou.
Han använde pianot som ett instrument för att skapa illusioner och stämningar, vilket gav upphov till musik av sällsam originalitet och djup, och drev pianomusikens utveckling många steg framåt.
Som de flesta stora genier var hans väg till framgång allt annat än rak.
Achille-Claude Debussy (1862-1918) föddes nära Paris i staden St. Germain-en-Laye, där hans föräldrar ägde en porslinsaffär. Debussys musikaliska begåvning upptäcktes av hans första pianolärarinna, Madame Maut de Fleurville, som hade varit elev till Chopin. Mme. Maut skickade unge Claude till Konservatoriet i Paris där han studerade i tio år. Debussys far började få drömmar om att hans son skulle tjäna mycket pengar som berömd pianovirtuos, men dessa drömmar gick i stöpet efter att han på grund av okunnighet satt för stor press på sin son. När unge Debussy började som elev på konservatoriet var han en av de mest lovande unga pianisterna, men några år senare hade han blivit en av de sämsta. Men den kärlek till musiken som brann i unge Claudes hjärta lät honom inte överge sina musikstudier, och han började söka sig till komposition.
1880 blev han antagen till kompositionsklassen hos Ernest Guiraud, som skulle visa sig bli en av de viktigaste personerna i Debussys liv. Att ha en begåvad elev är inte alltid lätt, och eftersom Claudes originalitet redan börjat lysa igenom var Guiraud ofta tvungen att rädda sin elev från att bli utsparkad från konservatoriet. Guiraud vidhöll hela tiden att Debussy var ett geni, och på sin lärares inrådan beslöt sig Debussy 1883 för att ställa upp i en kompositionstävling där första priset var en treårig vistelse i Villa Medici i Rom med alla utgifter betalda. Denna tävling gav Debussy andra pris, och detta var en personlig katastrof för honom. Han tyckte att om man inte vinner någonting så är man originell, och om man vinner är man en mästare, men om man får andra pris är man inget annat än en obegåvad medelmåtta. Han blev så deprimerad att han beslöt sig för att sluta skriva musik helt och hållet. Än en gång var det Guiraud som kom till räddning och han lyckades övertala Debussy att försöka en gång till följande år. Denna gång gick det bättre; med kantaten ”L’Enfant Prodigue” vann Debussy det prestigefyllda ”Prix de Rome” och kunde under tre år slippa oroa sig över yttre omständigheter och koncentrera sig enbart på komponerandet. ”Prix de Rome” utdelades också till unga framstående konstnärer inom andra områden, och Debussy åtnjöt sällskap av hans samtids främsta unga författare, målare och arkitekter.
Trots att Romvistelsen innebar en fantastisk möjlighet för Debussy att enbart koncentrera sig på komponerandet, kände han sig malplacerad. ”Här är jag i denna katastrofala Villa och jag kan försäkra dig om att mitt första intryck inte är positivt.” skrev han till en vän i Paris. ”Alla här är fullfjädrade egoister, var man för sig själv… Jag har varit så ensam att jag gråtit.” Han beslutade sig för att lämna Rom långt innan hans vistelse skulle ha varit över, väl medveten om att han då gick miste om en debutkonsert i Paris endast tillägnad hans musik. ”Jag har försökt med allt, men jag kan inte stanna här…Resultatet är bara insikten av att jag aldrig skulle kunna leva och verka här.”
Förutom Debussys vantrivsel i Rom, fick han ändå en erfarenhet som skulle visa sig vara avgörande för hans framtida komponerande. Han fick nämligen träffa Franz Liszt och höra denne spela. Särskilt blev Debussy fascinerad av Liszts bruk av pedalen. ”Flygeln lät som om den andades” skrev han många år senare. I Debussys pianomusik visar han att han verkligen är en mästare när det gäller pedalen.
Tillbaka i Paris, fattig och osäker på framtiden, försökte Debussy hitta en förläggare som ville publicera hans verk, men utan resultat. Denna period blev också oproduktiv, men han skaffade många nya vänskaper som skulle räcka resten av livet. Socialt bestod hans vänner inte av musiker; han omgav sig hellre med dagens ledande impressonistpoeter och målare.
1888-90 skrev Debussy all sin tidiga pianomusik som till största delen består av miniatyrer. Hans enda verk för piano och orkester, Fantasie, skrivet 1889, blev aldrig publicerat eller framfört. Efter generalrepetitionen av uruppförandet av Fantasie, sprang Debussy och tog alla noter från orkestern och dirigenten och försvann. Han var väldigt noggrann med hur hans verk framfördes, och om han inte var helt säker på att ett verk skulle bli väl mottaget, ställde han in framförandet. Detta gällde också hans komponerande, då hans perfektionism drev honom att förstöra många av hans verk. Pelléas och Mélisande, hans enda fullbordade opera och det verk som gjorde honom världskänd, tog tio år att skriva. Vid ett tillfälle började han helt om från början med att skriva operan, och till och med på premiärdagen gick han och korrigerade i orkesterns stämmor.
I och med orkesterverket Förspel till en Fauns Eftermiddag (1894) och Stråkkvartetten (1893) började Debussy etablera sig som en kompositör att räkna med. ”Musikens konst började slå med nya hjärtslag” säger Pierre Boulez hundra år senare. 1902 fick Debussy sitt stora genombrott i och med premiären av Pelléas och Mélisande. Operan blev kritiserad för att vara dekadent och sakna melodi, men väckte tillräckligt med intresse hos musikpubliken för att göra internationell succé och Debussy berömd.
Debussy omgav med många kvinnor, vissa av dem med tvivelaktigt rykte. Han hade blivit ökänd i Paris på grund av sina skandaler. 1899 gifte han sig med sömmerskan Rosalie ”Lilly” Texier, men lämnade henne och rymde 1904 med Emma Bardac, en amatörsångare och hustru till en rik och respekterad bankir. De åkte tillsammans till ön Jersey och där komponerade Debussy pianostycket L´Isle Joyeuse (lycksalighetens ö). Skilsmässan från Texier var en lång och smärtsam process, och han kunde inte gifta sig med Bardac förrän 1908. Då hade det nya paret redan 1905 fått en dotter, Claude-Emma eller ”Chou-chou” som Debussy kallade henne. Senare tillägnade Debussy pianosviten Childrens Corner till Chou-chou.
Nu inleddes den mest produktiva perioden i Debussys liv. Ett stort antal piano- och orkesterverk tillkom under perioden från 1905 fram till hans död. Nu hade han också Jacques Durand som sitt livs första förläggare. Hans viktigaste orkesterverk, La Mer (havet), och Images I för piano tillkom under detta år. Han skrev till förläggaren om Images I den 11:e september 1905 - ”Utan att skryta tror jag dessa tre stycken fungerar bra, och de kommer ta sin plats i pianolitteraturen…(som Chevillard skulle sagt) till vänster om Schumann eller till höger om Chopin…som ni önskar”. Debussy hade bra intuition när det gällde sin musik.
Debussys orkesterverk hade sina paralleller i många av hans verk för piano, vilka utgör en betydande del av pianolitteraturen från början av 1900-talet. Hans främsta impressionistiska pianoverk hittas i samlingar skrivna mellan 1901 och 1915, och inkluderar de två böckerna med Images, de två böckerna med preludier, sviten Estampes samt de två böckerna med etyder. Debussys pianomusik är unik. Pedalens blandande av klanger och pianistiska effekter och en känslig poetisk närvaro är alltid framträdande kvaliteter.
Mot slutet av sitt liv reste Debussy runt i världen som dirigent av sina egna verk, och arbetade även med att göra en utgåva med alla Chopins verk för sin förläggare Durand. Under arbetet med Chopin-utgåvan skrev Debussy sitt sista stora verk för piano, de 12 etyderna. ”Jag har investerat mycket passion och tilltro i mina etyder…du måste hålla med mig om att det ej är nödvändigt att göra tekniska övningar tråkiga bara för att verka mer seriös; och lite charm har aldrig skadat någon…det har Chopin bevisat” skriver Debussy till Durand 1915.
Debussy tog Första Världskriget mycket hårt. Hans nations lidande och en svår cancer tog ifrån honom all livs- och skaparglädje. Han dog i mars 1918 efter nio års kämpande mot sjukdomen. Under tiden för hans död blev Paris bombarderat av den sista tyska offensiven, så omständigheterna tillät inte en offentlig begravning till hans ära, utan begravningståget gick fram genom evakuerade gator och till ljudet av tyska skottsalvor. Men sedan dess har fransk kultur sett Claude Debussy som en av sina främsta representanter.
Debussys pianomusik var på sin tid det viktigaste som skrivits för instrumentet sedan Chopin. Nästan allt han producerat har tagit en viktig plats inom pianolitteraturen. Och idag, nästan 100 år efter hans död, försöker man fortfarande i ord fånga mystiken i hans musik, men ingen kan beskriva Debussys konst bättre än han själv:
”Det finns ingen teori. Man behöver bara lyssna. Njutning är lagen. Jag älskar musiken passionerat. Och eftersom jag älskar den, försöker jag frigöra den från åldriga traditioner som håller den i bojor. Det är en fri konst som stormar fram, en luftens konst, fri som elementen, vinden, himlen, havet. Den får aldrig vara instängd och bli en akademisk konstart.”
Julia Mustonen/Henrik Måwe
Källor:
Paul Holmes ”Debussy”
Robert Schmitz ” The piano works of Claude Debussy”
Paul Roberts “Images, The piano music of Claude Debussy”
“Debussy letters” selected and edited by Francois Lesure and Roger Nichols
Claude Debussy var en av Frankrikes mest betydelsefulla tonsättare, och sin tids viktigaste kompositör för piano sedan Chopin och Liszt.
Han levde och verkade runt förra sekelskiftet i Paris, som vid den tiden var besatt av att blanda alla konstformer med varandra. Konstnärer och författare talade om poesi som musik, klang som färg, och målningar som symfonier. I Debussys musik kan man definitivt höra att han var en man av sin tid. Hans musik väcker alla sinnen och fantasin, och når ibland sådan färgrikedom att den nästan blir synlig. Plötsligt börjar man uppleva hur toner och klanger återskapar mästerverk av impressionismens stora konstnärer, Monet, Degas, van Gogh och Gauguin. Eller så känner man hur musiken förvandlas till en illustration av fransk poesi, och kan höra sensuella verser av Baudelaire, Verlaine och Mallarmé. Ibland tar han med lyssnaren på cirkus, till orienten eller till barnens värld, vilken var inspirerad av hans lilla dotter Chou-Chou.
Han använde pianot som ett instrument för att skapa illusioner och stämningar, vilket gav upphov till musik av sällsam originalitet och djup, och drev pianomusikens utveckling många steg framåt.
Som de flesta stora genier var hans väg till framgång allt annat än rak.
Achille-Claude Debussy (1862-1918) föddes nära Paris i staden St. Germain-en-Laye, där hans föräldrar ägde en porslinsaffär. Debussys musikaliska begåvning upptäcktes av hans första pianolärarinna, Madame Maut de Fleurville, som hade varit elev till Chopin. Mme. Maut skickade unge Claude till Konservatoriet i Paris där han studerade i tio år. Debussys far började få drömmar om att hans son skulle tjäna mycket pengar som berömd pianovirtuos, men dessa drömmar gick i stöpet efter att han på grund av okunnighet satt för stor press på sin son. När unge Debussy började som elev på konservatoriet var han en av de mest lovande unga pianisterna, men några år senare hade han blivit en av de sämsta. Men den kärlek till musiken som brann i unge Claudes hjärta lät honom inte överge sina musikstudier, och han började söka sig till komposition.
1880 blev han antagen till kompositionsklassen hos Ernest Guiraud, som skulle visa sig bli en av de viktigaste personerna i Debussys liv. Att ha en begåvad elev är inte alltid lätt, och eftersom Claudes originalitet redan börjat lysa igenom var Guiraud ofta tvungen att rädda sin elev från att bli utsparkad från konservatoriet. Guiraud vidhöll hela tiden att Debussy var ett geni, och på sin lärares inrådan beslöt sig Debussy 1883 för att ställa upp i en kompositionstävling där första priset var en treårig vistelse i Villa Medici i Rom med alla utgifter betalda. Denna tävling gav Debussy andra pris, och detta var en personlig katastrof för honom. Han tyckte att om man inte vinner någonting så är man originell, och om man vinner är man en mästare, men om man får andra pris är man inget annat än en obegåvad medelmåtta. Han blev så deprimerad att han beslöt sig för att sluta skriva musik helt och hållet. Än en gång var det Guiraud som kom till räddning och han lyckades övertala Debussy att försöka en gång till följande år. Denna gång gick det bättre; med kantaten ”L’Enfant Prodigue” vann Debussy det prestigefyllda ”Prix de Rome” och kunde under tre år slippa oroa sig över yttre omständigheter och koncentrera sig enbart på komponerandet. ”Prix de Rome” utdelades också till unga framstående konstnärer inom andra områden, och Debussy åtnjöt sällskap av hans samtids främsta unga författare, målare och arkitekter.
Trots att Romvistelsen innebar en fantastisk möjlighet för Debussy att enbart koncentrera sig på komponerandet, kände han sig malplacerad. ”Här är jag i denna katastrofala Villa och jag kan försäkra dig om att mitt första intryck inte är positivt.” skrev han till en vän i Paris. ”Alla här är fullfjädrade egoister, var man för sig själv… Jag har varit så ensam att jag gråtit.” Han beslutade sig för att lämna Rom långt innan hans vistelse skulle ha varit över, väl medveten om att han då gick miste om en debutkonsert i Paris endast tillägnad hans musik. ”Jag har försökt med allt, men jag kan inte stanna här…Resultatet är bara insikten av att jag aldrig skulle kunna leva och verka här.”
Förutom Debussys vantrivsel i Rom, fick han ändå en erfarenhet som skulle visa sig vara avgörande för hans framtida komponerande. Han fick nämligen träffa Franz Liszt och höra denne spela. Särskilt blev Debussy fascinerad av Liszts bruk av pedalen. ”Flygeln lät som om den andades” skrev han många år senare. I Debussys pianomusik visar han att han verkligen är en mästare när det gäller pedalen.
Tillbaka i Paris, fattig och osäker på framtiden, försökte Debussy hitta en förläggare som ville publicera hans verk, men utan resultat. Denna period blev också oproduktiv, men han skaffade många nya vänskaper som skulle räcka resten av livet. Socialt bestod hans vänner inte av musiker; han omgav sig hellre med dagens ledande impressonistpoeter och målare.
1888-90 skrev Debussy all sin tidiga pianomusik som till största delen består av miniatyrer. Hans enda verk för piano och orkester, Fantasie, skrivet 1889, blev aldrig publicerat eller framfört. Efter generalrepetitionen av uruppförandet av Fantasie, sprang Debussy och tog alla noter från orkestern och dirigenten och försvann. Han var väldigt noggrann med hur hans verk framfördes, och om han inte var helt säker på att ett verk skulle bli väl mottaget, ställde han in framförandet. Detta gällde också hans komponerande, då hans perfektionism drev honom att förstöra många av hans verk. Pelléas och Mélisande, hans enda fullbordade opera och det verk som gjorde honom världskänd, tog tio år att skriva. Vid ett tillfälle började han helt om från början med att skriva operan, och till och med på premiärdagen gick han och korrigerade i orkesterns stämmor.
I och med orkesterverket Förspel till en Fauns Eftermiddag (1894) och Stråkkvartetten (1893) började Debussy etablera sig som en kompositör att räkna med. ”Musikens konst började slå med nya hjärtslag” säger Pierre Boulez hundra år senare. 1902 fick Debussy sitt stora genombrott i och med premiären av Pelléas och Mélisande. Operan blev kritiserad för att vara dekadent och sakna melodi, men väckte tillräckligt med intresse hos musikpubliken för att göra internationell succé och Debussy berömd.
Debussy omgav med många kvinnor, vissa av dem med tvivelaktigt rykte. Han hade blivit ökänd i Paris på grund av sina skandaler. 1899 gifte han sig med sömmerskan Rosalie ”Lilly” Texier, men lämnade henne och rymde 1904 med Emma Bardac, en amatörsångare och hustru till en rik och respekterad bankir. De åkte tillsammans till ön Jersey och där komponerade Debussy pianostycket L´Isle Joyeuse (lycksalighetens ö). Skilsmässan från Texier var en lång och smärtsam process, och han kunde inte gifta sig med Bardac förrän 1908. Då hade det nya paret redan 1905 fått en dotter, Claude-Emma eller ”Chou-chou” som Debussy kallade henne. Senare tillägnade Debussy pianosviten Childrens Corner till Chou-chou.
Nu inleddes den mest produktiva perioden i Debussys liv. Ett stort antal piano- och orkesterverk tillkom under perioden från 1905 fram till hans död. Nu hade han också Jacques Durand som sitt livs första förläggare. Hans viktigaste orkesterverk, La Mer (havet), och Images I för piano tillkom under detta år. Han skrev till förläggaren om Images I den 11:e september 1905 - ”Utan att skryta tror jag dessa tre stycken fungerar bra, och de kommer ta sin plats i pianolitteraturen…(som Chevillard skulle sagt) till vänster om Schumann eller till höger om Chopin…som ni önskar”. Debussy hade bra intuition när det gällde sin musik.
Debussys orkesterverk hade sina paralleller i många av hans verk för piano, vilka utgör en betydande del av pianolitteraturen från början av 1900-talet. Hans främsta impressionistiska pianoverk hittas i samlingar skrivna mellan 1901 och 1915, och inkluderar de två böckerna med Images, de två böckerna med preludier, sviten Estampes samt de två böckerna med etyder. Debussys pianomusik är unik. Pedalens blandande av klanger och pianistiska effekter och en känslig poetisk närvaro är alltid framträdande kvaliteter.
Mot slutet av sitt liv reste Debussy runt i världen som dirigent av sina egna verk, och arbetade även med att göra en utgåva med alla Chopins verk för sin förläggare Durand. Under arbetet med Chopin-utgåvan skrev Debussy sitt sista stora verk för piano, de 12 etyderna. ”Jag har investerat mycket passion och tilltro i mina etyder…du måste hålla med mig om att det ej är nödvändigt att göra tekniska övningar tråkiga bara för att verka mer seriös; och lite charm har aldrig skadat någon…det har Chopin bevisat” skriver Debussy till Durand 1915.
Debussy tog Första Världskriget mycket hårt. Hans nations lidande och en svår cancer tog ifrån honom all livs- och skaparglädje. Han dog i mars 1918 efter nio års kämpande mot sjukdomen. Under tiden för hans död blev Paris bombarderat av den sista tyska offensiven, så omständigheterna tillät inte en offentlig begravning till hans ära, utan begravningståget gick fram genom evakuerade gator och till ljudet av tyska skottsalvor. Men sedan dess har fransk kultur sett Claude Debussy som en av sina främsta representanter.
Debussys pianomusik var på sin tid det viktigaste som skrivits för instrumentet sedan Chopin. Nästan allt han producerat har tagit en viktig plats inom pianolitteraturen. Och idag, nästan 100 år efter hans död, försöker man fortfarande i ord fånga mystiken i hans musik, men ingen kan beskriva Debussys konst bättre än han själv:
”Det finns ingen teori. Man behöver bara lyssna. Njutning är lagen. Jag älskar musiken passionerat. Och eftersom jag älskar den, försöker jag frigöra den från åldriga traditioner som håller den i bojor. Det är en fri konst som stormar fram, en luftens konst, fri som elementen, vinden, himlen, havet. Den får aldrig vara instängd och bli en akademisk konstart.”
Julia Mustonen/Henrik Måwe
Källor:
Paul Holmes ”Debussy”
Robert Schmitz ” The piano works of Claude Debussy”
Paul Roberts “Images, The piano music of Claude Debussy”
“Debussy letters” selected and edited by Francois Lesure and Roger Nichols
Claude Debussy (1862-1918)
Claude Debussy is one of the most important french composers, and in his time one of the most innovative composers for piano since Chopin and Liszt.
He lived around the turn of the last century in Paris, which at the time was obsessed by putting together different artforms with each other. Artists and writers were talking about poetry as music, sound as colors, and paintings as symphonies. In the music of Debussy one can definitely hear that he was a man of his time. His music awakens all the senses and the imagination, and reaches occasionally such colorfulness that it almost turns visible. Suddenly one starts to experience how notes and sounds recreate masterpieces by the great painters of impressionism, Monet, Degas, van Gogh and Gauguin. Or one feels how the music moulds into an illustration of french poetry, and one can hear sensual verses by Baudelaire, Verlaine and Mallarmé. Sometimes he takes the listener to the circus, to the orient or to the world of the child, wich was inspired by his little daughter Chou-Chou.
He used the piano as a tool to create illusions and atmospheres, wich gave birth to music of rare originality and depth, and pushed the development of piano music many steps forward.
Like most great geniuses, his road to success was anything but straight.
Achille-Claude Debussy (1862-1918) was born close to Paris in the town St. Germain-en-Laye, where his parents owned a china shop. Debussy´s musical gift was first discovered by his first piano teacher, Madame Maut de Fleurville, who had been a pupil of Chopin. Mme. Maut sent the young Claude to the Paris Conservatoire where he was to remain for ten years. Debussy´s father started to have dreams about his son making a lot of money as a famous piano virtuoso, but these dreams collapsed since he due to ignorance had put too much pressure on his son. When the young Debussy enrolled at the conservatory he was considered one of the most talented young pianists, but just a few years later he had turned into one of the worst. But the love of music that burned inside the heart of young Claude did not permit him to abandon his music studies, and he turned to composition.
In 1880 he was accepted to the composing class under Ernest Guiraud, who later would prove to be a crucial person in Debussys life. Having a talented pupil is not always easy, and since Claude´s originality alredy started to shine through Guiraud was often forced to save his student from being expelled from the conservatory. Guiraud insisted that Debussy was a genius, and on his teachers advice Debussy decided in 1883 to participate in a composing competition where the first prize was a three-year stay at Villa Medici in Rome with all expences paid. This competition provided Debussy with a second prize, and this was a personal disaster for him. He thought that if you don´t win anything you´re original, and if you win you are a master, but if you recieve second prize you are mediocre without talent. He was so depressed he decided to stop writing music completely. Once again it was Guiraud who came to the rescue and he managed to persuade Debussy to give it another try the following year. This time it went better; with the cantata ”L’Enfant Prodigue” Debussy won the prestigious ”Prix de Rome” and for three years he would be able to forget about outer circumstances and focus on composing. ”Prix de Rome” was also awarded to outstanding young artists in other fields, and Debussy enjoyed the company of the foremost young writers, painters and architects of his time.
In spite of the fact that the stay in Rome meant a great opportunity for Debussy to concentrate on composing, he felt misplaced. ”Here I am in this abominous Villa and I can ensure you that my first impression is not a good one.” he wrote to a friend in Paris. ”Everybody here is such an out-and-out egoist, every man for himself…I´ve been so lonely I´ve cried.” He decided to leave Rome long before his stay would have been over, fully aware that he then lost the possibility of a debut concert in Paris consisting only his works. ”I´ve tried everything, but I cannot stay here…the end result has only been the realization that I could never live and work here.”
Besides the awkwardness Debussy felt in Rome, he still got an experience that would be of great importance for his future composing. He got to meet Franz Liszt and hear him play. Debussy was particularly fascinated by his use of the damper pedal. ”The piano sounded as if it was breathing.” he wrote many years later. In his piano music Debussy shows that he was really a master when it comes to the use of pedal.
Back in Paris, poor and unsure of his future, Debussy tried to find a publisher for his works, but without result. This period of his life turned out to be very unproductive, but he made many new friends who would last until the end of his life. Socially his friends were not musicians; he much rather surrounded himself with the leading impressionist poets and painters of the day.
Debussy wrote all of his early piano music, wich consists mostly of miniatures, in the years 1888-90. His only work for piano and orchestra, Fantasie, written in 1889, was never published or performed. After the general rehearsal of the first performance of the Fantasie, Debussy ran and took all the parts from the orchestra and conductor and disappeared. He was meticulous when it came to the performance of his works, and if he was not certain that a work would be well received, he cancelled the performance. This was also the issue with his composing, where his perfectionism drove him to destroy many of his works. Pelléas and Mélisande, his only completed opera and the work that brought him worldwide fame, took him ten years to write. At one occasion he started writing the opera from the beginning again, and even at the day of the premiere he was correcting the parts of the orchestra players.
With the orchestra piece Prelude to an Afternoon of a Faun (1894) and the String Quartet (1893) Debussy started to establish himself as a composer to reckon with. “The hearbeat of music started to beat with a new rythm” says Pierre Boulez a hundred years later. With the premiere of Pelléas and Mélisande in 1902 Debussy got his major breaktrough as a composer. The opera was criticized for being decadent and lacking in melody, but awoke enough interest among the musical public to create an international success and make Debussy famous.
Debussy surrounded himself with many women, some of which with had a doubtful reputation. His scandals were infamous in Paris. In 1899 he married the dressmaker Rosalie ”Lilly” Texier, but left her and ran away in 1904 together with Emma Bardac, an amateur singer and wife of a rich and respected banker. They went to the island of Jersey and there Debussy wrote the piano piece L´Isle Joyeuse (Island of Joy). The divorce from Texier was a long and painful process, and he could not marry Bardac until 1908. The couple had already had a daughter in 1905,
Claude-Emma or ”Chou-Chou” as Debussy called her. He dedicated the suite for piano, Childrens Corner, to Chou-Chou.
This marked the start of the most productive period of Debussy´s life. A big number of piano- and orchestra pieces were written during the years from 1905 until his death. He also had Jacques Durand as the first publisher of his life. His most important work for orchestra, La Mer (the sea), and the Images I for piano were written during this year. He wrote to his publisher about Images I the 11th of September 1905 - “Without false vanity, I think these three pieces work well and will take their place in the piano literature…(as Chevillard would say), to the left of Schumann or to the right of Chopin…as you like it.” Debussy had good intuition about his music.
Debussy´s works for orchestra had their parallels in many of his piano pieces, which comprise an important part of the piano literature from the beginning of the 20th century. His finest impressionistic piano works are found in collections written between 1901 and 1915, and includes the two books of Images, the two books of Preludes, the suite Estampes and the two books of Etudes. The features of Debussy´s piano music are unique. The blurring of the pedal against attractive pianistic effects and a delicate poetic propensity is always evident.
Towards the end of his life Debussy traveled around the world as a conductor of his own works, and was working on an edition of the complete works of Chopin for his publisher Durand. During the work with the Chopin edition Debussy wrote his last major work for piano, the 12 Etudes. “I´ve invested a lot of passion and faith in the future of the Etudes…I´m sure you will agree with me that there´s no need to make technical exercises boring just to appear more serious; and a little charm never spoilt anything…Chopin proved It!” Debussy wrote to Durand in 1915.
World War I struck Debussy very hard. The suffering of his nation and a serious cancer robbed him of all his joy of life and creativity. He died in March 1918 efter nine years of struggle against the illness. During the time of his death Paris was bombarded by the last german offensive, so the circumstances did not allow a public funeral in his honour. The funeral procession went through evacuated streets and to the sounds of german gunfire. But since then french culture has regarded Claude Debussy as one of its finest representatives.
At the time Debussy´s piano music was written, it was the most important works written for the instrument since Chopin. Almost everything he produced has taken a significant place in the piano literature. And today, almost 100 years after his death, people are still trying to catch in words the mystery of his music, but no one can describe the art of Debussy better than himself:
”There is no theory. You have only to listen. Pleasure is the law. I love music passionately. And because I love it, I try to free it from barren traditions that stifle it. It is a free art gushing forth, an open-air art boundless as the elements, the wind, the sky, the sea. It must never be shut in and become an academic art.”
Julia Mustonen/Henrik Måwe
Claude Debussy is one of the most important french composers, and in his time one of the most innovative composers for piano since Chopin and Liszt.
He lived around the turn of the last century in Paris, which at the time was obsessed by putting together different artforms with each other. Artists and writers were talking about poetry as music, sound as colors, and paintings as symphonies. In the music of Debussy one can definitely hear that he was a man of his time. His music awakens all the senses and the imagination, and reaches occasionally such colorfulness that it almost turns visible. Suddenly one starts to experience how notes and sounds recreate masterpieces by the great painters of impressionism, Monet, Degas, van Gogh and Gauguin. Or one feels how the music moulds into an illustration of french poetry, and one can hear sensual verses by Baudelaire, Verlaine and Mallarmé. Sometimes he takes the listener to the circus, to the orient or to the world of the child, wich was inspired by his little daughter Chou-Chou.
He used the piano as a tool to create illusions and atmospheres, wich gave birth to music of rare originality and depth, and pushed the development of piano music many steps forward.
Like most great geniuses, his road to success was anything but straight.
Achille-Claude Debussy (1862-1918) was born close to Paris in the town St. Germain-en-Laye, where his parents owned a china shop. Debussy´s musical gift was first discovered by his first piano teacher, Madame Maut de Fleurville, who had been a pupil of Chopin. Mme. Maut sent the young Claude to the Paris Conservatoire where he was to remain for ten years. Debussy´s father started to have dreams about his son making a lot of money as a famous piano virtuoso, but these dreams collapsed since he due to ignorance had put too much pressure on his son. When the young Debussy enrolled at the conservatory he was considered one of the most talented young pianists, but just a few years later he had turned into one of the worst. But the love of music that burned inside the heart of young Claude did not permit him to abandon his music studies, and he turned to composition.
In 1880 he was accepted to the composing class under Ernest Guiraud, who later would prove to be a crucial person in Debussys life. Having a talented pupil is not always easy, and since Claude´s originality alredy started to shine through Guiraud was often forced to save his student from being expelled from the conservatory. Guiraud insisted that Debussy was a genius, and on his teachers advice Debussy decided in 1883 to participate in a composing competition where the first prize was a three-year stay at Villa Medici in Rome with all expences paid. This competition provided Debussy with a second prize, and this was a personal disaster for him. He thought that if you don´t win anything you´re original, and if you win you are a master, but if you recieve second prize you are mediocre without talent. He was so depressed he decided to stop writing music completely. Once again it was Guiraud who came to the rescue and he managed to persuade Debussy to give it another try the following year. This time it went better; with the cantata ”L’Enfant Prodigue” Debussy won the prestigious ”Prix de Rome” and for three years he would be able to forget about outer circumstances and focus on composing. ”Prix de Rome” was also awarded to outstanding young artists in other fields, and Debussy enjoyed the company of the foremost young writers, painters and architects of his time.
In spite of the fact that the stay in Rome meant a great opportunity for Debussy to concentrate on composing, he felt misplaced. ”Here I am in this abominous Villa and I can ensure you that my first impression is not a good one.” he wrote to a friend in Paris. ”Everybody here is such an out-and-out egoist, every man for himself…I´ve been so lonely I´ve cried.” He decided to leave Rome long before his stay would have been over, fully aware that he then lost the possibility of a debut concert in Paris consisting only his works. ”I´ve tried everything, but I cannot stay here…the end result has only been the realization that I could never live and work here.”
Besides the awkwardness Debussy felt in Rome, he still got an experience that would be of great importance for his future composing. He got to meet Franz Liszt and hear him play. Debussy was particularly fascinated by his use of the damper pedal. ”The piano sounded as if it was breathing.” he wrote many years later. In his piano music Debussy shows that he was really a master when it comes to the use of pedal.
Back in Paris, poor and unsure of his future, Debussy tried to find a publisher for his works, but without result. This period of his life turned out to be very unproductive, but he made many new friends who would last until the end of his life. Socially his friends were not musicians; he much rather surrounded himself with the leading impressionist poets and painters of the day.
Debussy wrote all of his early piano music, wich consists mostly of miniatures, in the years 1888-90. His only work for piano and orchestra, Fantasie, written in 1889, was never published or performed. After the general rehearsal of the first performance of the Fantasie, Debussy ran and took all the parts from the orchestra and conductor and disappeared. He was meticulous when it came to the performance of his works, and if he was not certain that a work would be well received, he cancelled the performance. This was also the issue with his composing, where his perfectionism drove him to destroy many of his works. Pelléas and Mélisande, his only completed opera and the work that brought him worldwide fame, took him ten years to write. At one occasion he started writing the opera from the beginning again, and even at the day of the premiere he was correcting the parts of the orchestra players.
With the orchestra piece Prelude to an Afternoon of a Faun (1894) and the String Quartet (1893) Debussy started to establish himself as a composer to reckon with. “The hearbeat of music started to beat with a new rythm” says Pierre Boulez a hundred years later. With the premiere of Pelléas and Mélisande in 1902 Debussy got his major breaktrough as a composer. The opera was criticized for being decadent and lacking in melody, but awoke enough interest among the musical public to create an international success and make Debussy famous.
Debussy surrounded himself with many women, some of which with had a doubtful reputation. His scandals were infamous in Paris. In 1899 he married the dressmaker Rosalie ”Lilly” Texier, but left her and ran away in 1904 together with Emma Bardac, an amateur singer and wife of a rich and respected banker. They went to the island of Jersey and there Debussy wrote the piano piece L´Isle Joyeuse (Island of Joy). The divorce from Texier was a long and painful process, and he could not marry Bardac until 1908. The couple had already had a daughter in 1905,
Claude-Emma or ”Chou-Chou” as Debussy called her. He dedicated the suite for piano, Childrens Corner, to Chou-Chou.
This marked the start of the most productive period of Debussy´s life. A big number of piano- and orchestra pieces were written during the years from 1905 until his death. He also had Jacques Durand as the first publisher of his life. His most important work for orchestra, La Mer (the sea), and the Images I for piano were written during this year. He wrote to his publisher about Images I the 11th of September 1905 - “Without false vanity, I think these three pieces work well and will take their place in the piano literature…(as Chevillard would say), to the left of Schumann or to the right of Chopin…as you like it.” Debussy had good intuition about his music.
Debussy´s works for orchestra had their parallels in many of his piano pieces, which comprise an important part of the piano literature from the beginning of the 20th century. His finest impressionistic piano works are found in collections written between 1901 and 1915, and includes the two books of Images, the two books of Preludes, the suite Estampes and the two books of Etudes. The features of Debussy´s piano music are unique. The blurring of the pedal against attractive pianistic effects and a delicate poetic propensity is always evident.
Towards the end of his life Debussy traveled around the world as a conductor of his own works, and was working on an edition of the complete works of Chopin for his publisher Durand. During the work with the Chopin edition Debussy wrote his last major work for piano, the 12 Etudes. “I´ve invested a lot of passion and faith in the future of the Etudes…I´m sure you will agree with me that there´s no need to make technical exercises boring just to appear more serious; and a little charm never spoilt anything…Chopin proved It!” Debussy wrote to Durand in 1915.
World War I struck Debussy very hard. The suffering of his nation and a serious cancer robbed him of all his joy of life and creativity. He died in March 1918 efter nine years of struggle against the illness. During the time of his death Paris was bombarded by the last german offensive, so the circumstances did not allow a public funeral in his honour. The funeral procession went through evacuated streets and to the sounds of german gunfire. But since then french culture has regarded Claude Debussy as one of its finest representatives.
At the time Debussy´s piano music was written, it was the most important works written for the instrument since Chopin. Almost everything he produced has taken a significant place in the piano literature. And today, almost 100 years after his death, people are still trying to catch in words the mystery of his music, but no one can describe the art of Debussy better than himself:
”There is no theory. You have only to listen. Pleasure is the law. I love music passionately. And because I love it, I try to free it from barren traditions that stifle it. It is a free art gushing forth, an open-air art boundless as the elements, the wind, the sky, the sea. It must never be shut in and become an academic art.”
Julia Mustonen/Henrik Måwe
.jpg)
Portrait: Natalia Mustonen
© 2006
© 2006